Idag har jag provat att rida för Lars Andersson vilket var en spännande upplevelse. Han är en väldigt duktig tränare, dressyrdomare och som många säkert vet sambo och tränare till Lussan. Han red och tävlade bl a Flyinge hingsten Herkules och har deltagit i SM. Eftersom det var första gången vi träffades förutom på en del tränarutbildningar han har hållit så ville han veta lite om mig, hästen (Celine denna gång) och vad jag har för mål. Jag berättade lite om oss och att jag har varit sjuk en längre tid och inte var riktigt i kondition och lite kaxigt att jag vill rida Grand Prix. Sen bar det av! Jag önskade snabbt att jag hade sagt ett lägre mål för jag kände mig inte riktigt i kondition för det tempot han ville hålla, men är man på träning är bara att bita ihop och rida på. Ngt som vi ofta får bastning på är att vi måste ha mer framåtbjudning jag och Celine, denna gång inget undantag. Tyvärr har jag lite svårt att höra skånskan och när jag varv på varv gasade runt i ngt som för mig kändes som släng-å-flängtrav insåg jag att han måste nog vilja ngt annat och när jag väl stannade upp och frågade så visade det sig att han önskade lite tempoväxlingar. Det kändes inte riktigt som vi hade en av de bättre dagarna men förvånande nog sa Lars artigt i slutet av lektionen att vi var ett trevligt ekipage han gärna träffade igen. Nu får jag nog se till att komma i ridform tills han kommer tillbaka om en månad så vi kan visa upp en förbättrad framåtbjudning! Det är lite det som taggar när man är i väg och tränar. Man behöver en dos av både det positiva berömmet men även en morot och kritik att träna och förbättra tills nästkommande träningstillfälle. Så till alla Er som liksom jag ibland har ett mindre lyckat ridpass, det är under motgångarna vi lär oss och förhoppningsvis blir bättre, så ge inte upp =)