Det är intressant att observera hur en del människor har svårt att hantera det faktum att de faktiskt har fel. Jag vet inte hur det är för Er men mig händer det faktiskt ibland att jag misstar mig och att det blir fel och jag tycker inte att det är hela världen för sådant händer och beroende på vad det gäller brukar det oftast räcka med att man erkänner sitt misstag och ber om ursäkt och låter bli att göra om det.
Jag råkade ut för just en sådan händelse idag. Jag skulle iväg och rida program för en dressyr domare som en god vän till mig hade arrangerat och sent i går kväll messade hon mig de tider som gällde och jag åkte dit och kom in i ridhuset när det var dags för mig. Hon som skulle döma hade mig på samma tid som jag men inte en herre vars barnbarn skulle rida. Han visste att det prompt var denna tid som var deras och efter lite diskussion kände jag att jag tyckte lite synd om den unga tjejen som såg lite uppgiven ut medan hennes morfar ryade på, så jag sa att det det inte var så mkt att tjafsa bort massa ridtid på så hon kunde få den bara jag fick jogga min häst så jag inte åkt helt i onödan.
När det var några minuter kvar på passet kom min vän och jag frågade henne om hon snurrat ihop tiderna och berättade om oklarheterna kring vem som hade vilken tid. Det visade sig att jag mkt riktigt hade rätt tid och den unga flickan hade tiden efter mig. Det blev återigen en diskussion kring detta och då kom det fram att flickan inte informerat sin morfar den korrekta tiden. Det är inget konstigt i sig för sådant kan hända men istället för att han då ber om ursäkt och håller med om att det blev lite knasigt så fortsätter han vara otrevlig och innan han lämnar manegen vänder han sig till mig med orden ” Är du nöjd nu…. tjafsmaja” Vilket jag tycker är helt fascinerande och nästan lite skrattretande att en äldre man har så lite kurage att han måste komma med en sådan helt onödig och otroligt barnslig kommentar. Vilket Jag också sa till honom att hans kommentar var helt onödig och otroligt barnslig för att komma från en vuxen man var på han surt lämnade ridhuset.
Är det värt att vara så stolt att man inte kan erkänna att man misstagit sig?
Jag kände faktiskt hur skönt det är att inte längre driva ett inackorderingsstall. Jag gjorde det i 3 år och detta drabbades man av dagligen när jag förut jobbade som stallchef. Alla dessa konflikter och folk som är otroligt dåliga på att hantera dem. Inget illa till mina tidigare inackorderade. Jag hade väldigt många trevliga hästägare i mitt stall men jag hade även några som jag gärna hade kastat ut om jag själv hade ägt stallet.
Jag förstår att man blir upprörd över många saker när man har sin häst inackorderad. Som hästägare ser man ju bara till sitt egna och sin hästs bästa men vad man ibland glömmer är att se vart man faktiskt har checkat in. Det är som att välja hotell. Vill man ha guldknoppar på badkarskanten och en silverbricka med jordgubbar och champagne serverade på rummet utan att man behöver anstränga sig så mkt då kan man inte checka in på ett Formel1 hotell där de inte ens har en receptionist och priset är nästintill gratis. Det är alltid för och nackdelar med stall och man måste nog ta sig själv en funderare vad man tycker är ok och inte och den stora fördelen med att vara en inackorderad är att om det som erbjuds inte fyller mina krav så kan jag alltid flytta. Det finns alltid andra stall som erbjuder andra saker. Jag kan alltid komma med klagomål och önskemål men jag kan tyvärr aldrig ändra det affärskoncept som jag från början tackat ja till.
Nu påstår inte jag att den som driver stallet inte har några som helst skyldigheter för det har man när man driver stall. Man har många skyldigheter och ett jätte stort ansvar gentemot hästar och hästägare. Man måste leva upp till det man har erbjudit och man måste komma ihåg att de som är inackorderade är ens kunder. Man måste också vara tydlig i det man erbjuder så det inte sker några missförstånd och man måste behandla alla kunder lika och se till att det finns tydliga regler på vad som ingår och inte.
Att driva ett inackorderingsstall är ingen enkel match och jag ger alla som gör det en stor eloge. jag har provat, det var jätte lärorikt, jätte svårt, ibland jätte roligt och även alldeles förfärligt. Det är inget jag vill jobba med igen, jag tycker det är ett alldeles för tufft och svårt jobb. Däremot kommer jag nu bli en inackordering själv och jag hoppas och tror att jag är en ganska okomplicerad sådan. Jag är nöjd bara jag vet att min häst får den mat den ska ha och kommer ut de timmar den ska och att den hanteras på ett säkerhetsmässigt sätt.
Dags att ta hem Didi igen som nu har stått hos Hanna Bratt pga platsbristen då jag envisas med att ha en häst för mkt. Nu får Celine flytta till Antuna och ID Horses igen och jag trivs väldigt bra med att ha häst där så det ska bli kul att komma tillbaka. Det är ett tips om om någon av Er letar stall plats…
Didi med min vän Pam
