Jag fick en härlig läsar krönika från Karen. Hon är ursprungligen från Tyskland och jobbar numera som bla hästmassör
Så här skriver hon:
Hej Anna,
Jag läste om din uppmuntran att man ska skriva om sitt hästerfarenhet eller ridlivet.
Jag tänkte att göra det, även om det kommer att bli vissa stav- och grammatikfel J
Sedan barnsben har jag fascinerats över djur. Hund, Katt eller skölpaddan – vi hade ett zoo på balkongen när jag var liten. Hästar passade tyvärr inte där, men såfort jag kunde komma i kontakt med dem, så var jag där.
När jag var 8 år gammal, uppfylldes en dröm för mig: jag började rida. Ett litet stall, busiga ponies som skenade gärna och största motto var: stanna uppe på hästryggen, oavsätt vad händer. Vi var rätt obekymrade och ibland ganska snabba.
Sedan flyttade hästägaren med alla hästar och jag blev utan någon möjlighet att rida, förutom i stora stallar som inte var min grej. Och hästar som var lite för stora för mig faktiskt.
Men flera år senare träffade jag hästar igen och med dem mina bästa vänner i under den här tiden. Min vännina hade två arabhästar och jag blev på en gång smittad med araberitis som fortfarande sitter i mig.
Jag red mycket och träffade dessutom en ganska söt liten pony som jag red också här och där. Det var fortfarande en stor utmaning för mig att träffa stora hästar! Jag tyckte att dem var väldigt imponerande, snygga och snälla, men samtidigt hade jag för mycket respekt för att vara nära dem.
Under den här tiden träffade jag min häst Samoa som var mer som en vän för mig. Trofast var hon och en borg i stormen. Hon var fantastisk och gillade att springa fort. Dressyren var inte alls hennes grej. Hon tyckte att det var onödigt och tidsslösseri att gå runt på fyrkantsspåret istället för att galoppera med mig genom skog och ängar. Vilken fantastiskt häst jag hade!
När vi flyttade till Göteborg så var hon såklart med. Och där hände det. Vi hade en olycka i skogen och skadan var så allvarlig att jag var tvungen att ta bort henne.
Det var tom efter henne. Hon tog med sig en stor bit av mig.
Jag orkade inte att rida eller köpa en annan häst. En lång paus, tills vi flyttade till Stockholm. Där träffade jag ett liten arabsto. Jag blev medryttare och ägaren till henne är nu en jättebra kompis till mig och när tiden tillåter det, så rider jag fortfarande på det här underbara arabstoet.
Under tiden utan häst, bestämde jag mig för att något måste händer i mitt hästliv. Och så kombinerade jag min förmåga till magkänsla och att tänka logisk och så blev jag hästmassör.
Vilken underbar utbildning och yrke!
Jag vet att jag är inte så duktig på att sitta i sadeln och min ridförmåga eller ridpotensial är inte så stort (delvis också pga den tidsbist som tyvärr också är i mitt liv), men istället att sitta med benen i kors och få prata med hästen, så får mina händer prata med dem. Och hästar berättar ganska mycket under massagen. När man behandlar en häst, så är det nästan som en mediation.
Under senaste året fick jag rida flera gånger för Anna och jag älskade dem här timmarna! Det är så underbart hur hon styr genom lektionen och uppmuntrar samtidigt som hon är tydlig i sina instruktioner. Och alltid snäll och vänlig!
Jag hade en nyarslöfte att rida mer och regelbundet för Anna som jag tyvärr inte uppfyllde. Fail med andra ord. Jag tar nu chansen och gör ett sommarlöfte istället och säger: NU måste tiden komma och jag måste ta mig i kragen och ringa eller maila Anna och boka in flera ridlektioner!
Det glömde jag nästan: stora hästarna är faktiskt fortfarande ganska stort för mig, men de är underbara att rida på. Helt underbara. Och dem sägar också mycket till mig, när jag rider på dem.
Hästar är så fantastiska djur. Vilken lycka vi att vi har dem i vårt liv att vi får träffa dess underbara väsen! Och glöm inte att inte bara rykta och klappa dem. Ni måste också luktar på dem. Även när dem har svettat. Det gör jag och då vet jag, om hästen och jag passar ihop. Och när jag är helt stilla inne i mig, då kommer lukten från min älskade Samoa igen i min näsa efter vi har galopoerat genom skogen. Och då fylls min hjärtat med tacksamhet och glädje att jag fick träffa henne.
Livet är bra!
Tack Anna att du fick mig att sätta mig ner och skriver om mitt hästliv. Kanske jag missade kärnan, men det gör ju inget.
Kram till er!
Karen, Vallentuna
*************************
Kortet taget från Karens FB sida. Du hittar den om du söker “Hands for horses”