Visst hamnar man i en tid av tillbaka blickar när det handlar om nytt år? man ser tillbaka på det gamla och även blickar framåt. När jag satte mig vid datorn tänkte jag att jag skulle skriva ner en summering av det gångna 2014 men tankarna svävade iväg och jag hamnade i en tillbakablick över hela mitt hästeri. Kommer du ihåg din hästresa? Hur kom du i kontakt med hästarna och vad fick dig att börja rida?
För min del satt jag för första gången på en häst när jag var två år gammal. Min mammas kusiner födde upp hästar nere i Söderköping och den häst som fångade min kärlek hette Ceasar.
Vi bodde då på landet på en stor gård där mina morföräldrar och morbror drev lantbruk och jag börjde på ridskola vid fem års ålder, men ponnierna var inte alls så snälla som jag mindes Ceasar.
Jg tjatade på mina föräldrar om en egen ponny och de lovade mig en egen häst den dagen de vann på Lotto. Det var bara det att de spelade inte Lotto och när jag insåg det så insåg jag även att det var ridskolan och de griniga ponnierna som gällde om jag skulle hålla fast vid mitt hästintresse så jag tröttnade och slutade.
Det var först i tonåren jag tog upp mitt hästintresse igen och blev medryttare på en väns häst som även peppade mig till att börja tävla.
Jag var jätte nervös på den första tävlingen, alldeles för dåligt förberedd, kom alldeles för sent så det blev stressigt och mitt i ritten råkade jag missa en sväng och hoppade över dressyrstaketet och blev utesluten. Jag lovade mig själv att aldrig tävla igen!
Efter några år som medryttare kom jag en dag hem och ville återigen ha en egen häst. Jag hade träffat True Love, som hon hette, och det var verkligen äkta kärlek. Det var en stor dam på 172 cm och en riktig läromästare som hade tävlat i både hoppning och dressyr och mina föräldrar stöttade mig och hon blev min första alldeles egna häst.
Jag var 18 år och kämpade verkligen hårt med min ridning och var verkligen envis och missade inte ett tränings tillfälle även om det innebar 45 minuters skrittande i mörker för att ta sig dit.
Jag blev mer och mer intresserad av att börja tävla igen och så småningom gav jag mig ut i lite lätta dressyrklasser. Även om det gick bättre än sist så kändes det ändå som om hur mkt jag än kämpade så var alla andra så mycket bättre än jag. Min pappa tröstade mig ofta efter tävlingarna med att säga att det krävdes så många för att slå mig (jag kom oftast sist), det kändes lite tröstlöst och jag började verkligen fundera på om det här verkligen var en sport för en så talanglös person som jag. I de stunder som jag tvivlade som mest och var redo att ge upp hade jag väldigt bra support i min dåvarande ridlärare (och i dag ovärderliga vän) Lotti Ericsson, som alltid stöttade mig och kom med lösningar innan jag tappade gnistan helt.
När Trullan, som jag kallade henne, blev gammal och det var dags att se sig om efter en ny häst så åkte vi ner till Skåne där jag hittade Flamman. Hon var egentligen alldeles för ung men jag hade ju bra hjälp runt mig, det visade sig bara vara lite problematik och det var att hon bokstavligen sparkade bak och bet fram och det var inte alls så lätt som jag hade tänkt mig så när jag flyttade upp till Stockholm så tog jag en paus och lämnade kvar min häst i Motala.
Men har man en gång haft häst i sitt liv är det som en form av rastlöshet och saknad som gnager när man är utan, så jag tog snart upp min häst.
Jag trodde aldrig att jag skulle jobba med hästar, jag ville ut i världen och resa och jobba med tourism, men när ridskolan där jag bodde sökte ponny instruktör så tiggde och bad jag om att få en chans och få jobbet. Jag lovade att utbilda mig och bli en riktigt duktig instruktör bara de gav mig chansen, vilket de faktiskt gjorde och jag är väldigt tacksam för idag.
tyvärr insåg jag ganska snabbt att även om jag utbildade mig så brast min ridning, jag var nog den enda på våra personalridningar som inte kunde förstå hur jag skulle bära mig åt för att få den där hästen att kröka på nacken. Jag var sämst igen och riktigt trött på det!
Under åren som kom så tog jag alla tillfällen jag kunde och red alla hästar jag bara fick och satt på läktaren och följde lektioner och såg på när andra red. Sakta men säkert så gick det framåt och jag ökade på min kunskap med utbildning och kurser.
Därefter har mina egna hästar tagit mig framåt och gett mig erfarenhet och kunskap, timmarna i sadeln är overderliga och envisheten och modet att våga stå på sig för något man brinner för och verkligen vill. Det tar tid att lära sig rida och det är inte en lätt utmaning, det känns ganska hopplöst ibland men efter alla dessa år så måste jag säga att jag idag är en god ryttare som såklart fortfarande strävar efter att bli bättre och ibland trillar tillbaka och känner hopplösheten över att jag inte blir så bra som jag vill tillräcklgt snabbt, men någonstans är det kanske en del av tjusningen kring ridningen?!
Det är viktigt att ha bra personer kring sig i sin ridresa och framför allt vara ödmjuk mot dessa fantastiska hästar som tar oss framåt.