Onsdag och som jag berättade förra veckan kommer jag under sommaren lägga upp era tankar och berättelser här, både från mina elever men även från er som läser bloggen och vill berätta om era häst eller ridminnen, mål eller funderingar. Tack till er som redan mailat och jag uppmuntrar ännu fler av er att dela med er.
Ange i mailet om jag får lägga upp er krönika här på bloggen samt om ni vill vara anonym eller om ert namn kan stå med.
Veckans krönika har jag plockat från ett mail jag fick redan 2011 då jag bad Ola Rapace skriva ner sina tankar om hur han upplevde sin första tid i resan mot att bli en ryttare som kan hoppa en bana inför 11000 åskådare i vår Stjärnornas hoppning. Så här beskrev han det första mötet!
Mitt tydligaste minne fran forsta ridlektionen ar kanslan av total obalans. “Du kniper at med knana.”, sa Anna. “Det ar klart som fan att jag kniper at med knana, annars skulle jag sitta som ett frimarke i sargen for langesen!”, tankte jag, fullstandigt overtygad om att det har med ridning inte var min grej. Alla har sina talanger och ridning tillhorde definitivt inte mina! Jag minns hur svart det var att halla fotterna i stigbyglarna… “Trampa ner halarna!”, sa Anna. “Trampa ner halarna? Ar du dum i huvudet? Hur fan ska jag da kunna knipa at med knana?”, tankte jag. Hela min sjalvbild rasade och jag skamdes fruktansvart over min totala brist pa begavning. Jag inbillade mig att jag hade ganska goda fysiska forutsattningar och latt for att lara mig nya saker… Tji, fick jag. Jag spande mig sa mycket att jag blev helt blockerad och glomde bort att andas… Tog inte ett andetag pa de forsta fem minuterna och sen borjade jag flasa som en overviktig kol-patient. Efter 10 minuter var jag helt genomblot av svett (det blir jag i och for sig fortfarande nar jag rider) och Anna sa: “Bra! Jag tycker vi ger oss for idag.” “Bra? Vilket javla skamt!”, tankte jag. “Hon kommer aldrig lata mig komma hit igen…” Samtidigt som jag var lattad over att den har pinsamma historien antligen var slut och redo att fortrangas, sa hatade jag att hon hade gett upp mig och bedomt mig som ett hopplost fall (for det var jag overtygad om att hon hade gjort)… Varfor skulle hon annars lata mig “sitta av”, som hon kallade det, utan att jag hade lart mig nagonting over huvud taget? “Hopplost fall? Jag? Aldrig i livet!” Jag hade ju aldrig insett mina begransningar tidigare, varfor skulle jag borja nu? Nar jag ledde tillbaka det dar tjuriga 600-kilosmonstret till stallet, bestamde jag mig: Jag skulle komma tillbaka och forsoka igen… Jag hade ju ingenting att forlora langre. “Pinsammare an sa har kan det ju anda inte bli…”
Och visst kom han tillbaka, och blev dessutom en farlig konkurrent till de övriga i stjärnornashoppning men tyvärr fick han hoppa av då han fick rollen i Bondfilmen. Han har fortsatt rida, hängt med på ryttargalor men nu var det faktiskt ett tag sen jag såg honom sitta i sadeln.
Den här texten publicerade jag även i min bok “Rid lätt” som gavs ut hösten 2012.
