Hoppa till innehåll

VON LANZ

 

Hoppas Ni har haft en härlig jul och precis som jag ätit alldeles för mycket julgodis och haft lata dagar i tv soffan. Jag blir alldeles rastlös!!! men det har säkert varit bra för min otroligt elaksinnade förkylning.
Även hästarna börjar bli lite rastlösa nu och jag hade en alldeles för pigg Lanz på longerlinan idag. Vi var inte helt överens och jag tycker inte det är roligt att behöva ha meningsskiljktigheter med någon av mina hästar. Han ville inte alls sammarbeta med mig och tyckte det var helt befängt att han skulle behöva springa runt mig när han faktiskt kan springa själv….

När Lars och jag köpte Lanz för 2 år sedan var han väldigt trevlig att rida men otroligt ouppfostrad att leda. Man kunde inte vara helt säker på att han var med hela vägen till ridbanan utan rätt som det var kunde han skjuta ut vänsterbogen och göra en tvär vändning och dra åt andra hållet. Det här visste jag om när vi köpte honom och jag har tidigare berättat om hur Midde var när han kom till mig och jag kände med det i bagaget kunde väl inte Lanz vara annat än en “baggis”. Det händer att jag har fel, och det här var tyvärr en sådan gång….
Som sagt så hade fd ägarna berättat att han var knepig att leda men de hade visst glömt bort att hästen även var väldigt svår att transportera, eller rättare sagt nästintill omöjlig och totalt livsfarlig att lasta.
Jag tycker det är väldigt tråkigt när man ska sälja sin häst och inte tar ansvar för hur hästen kommer få det efter att pengarna ramlat in på kontot. Jag anser att man som hästägare är skyldig sin häst det på något sätt även om den säljs. Vad jag menar med detta är att hästen lätt hamnar i fel händer om sanningar döljs. De hade ju ingen aning om hur vida jag skulle vara kapabel till att lösa en häst med dessa problem och på vilket sätt jag skulle lösa det. Risken blir att hästen kanske säljs vidare eller i en del fall kanske tålamodet tryter och hästen pga det far illa eller att den nya ägaren blir rädd för sin häst och det får följder.
En av mina frågor när jag köper häst är just hur den är att hantera och bla då hur den är att lasta. Lastning är ju isig ett ganska riskfyllt moment och har man då en häst som får panik inne i en trailer och man inte vet om det så kan det sluta väldigt illa.
Redan när vi besiktade honom var det stora problem att lasta honom men han var lite stressad och jag hade överseende med det och tänkte att, precis som med Midde, får jag ge det lite tid och skapa förtroende när vi kommer hem. Första gången jag skulle lasta honom blev när vi skulle flytta från mitt förra inackorderingsstall till Vällsta. Det gick förvånansvärt enkelt att få honom in i transporten och han var jätte snäll att köra. Problemet kom när jag skulle lasta ur, då fick han fullständig panik och det slutade i att han sparkade sig ur transporten så att mellanvägg och bommar flög all världens väg.
Jag var säker på att han skadat sig ordetligt, men underskatta aldrig vikten av att ha lindat din häst ordentligt oavsett resans längd. Tack vare att jag alltid har boots och stora transportpaddar som jag lindar så klarade han sig utan en skråma, tyvärr inte min transport som blev plockepinn. Men hellre den än hästen….

Efter denna incident så vägrade Lanz att närma sig en transport och jag ringde flertalet gånger till hans förra ägare för att hitta en orsak till varför han betedde sig som han gjorde. Tyvärr vidhöll de att han aldrig visat några tendenser till att vara svår vid transportering, de hade ju tävlat. Vid lite efterforskning och goda kontakter fick jag fram lite av Lanz “tävlingsresultat”, vilka inte var så imponerande då han vid de båda tillfällena som jag fått fram blivit utesluten, och det visade sig att han bråkat ganska rejält på tävling och tom kastat av sin ryttare. När jag återigen ringde de förra ägarna kröp det fram att han kanske inte varit så lätt och han hade ju i oförsig krupit över bommen som treåring!!!
Jag har alltid värdesatt en god relation med mina hästars förra ägare då det alltid är bra att kunna få råd när man tex kör fast i något innan man lärt känna sin nya häst, men i det här fallet insåg jag att det var inte möjligt. Tyvärr arbetar dessa förra ägare “professionellt” med hästar.

Vad Lars och jag då gjorde var att vi tog reda på vem i landet som skulle vara bäst på problem som dessa och kom fram till Ronny Åman där vi under ca två månader lämnade Lanz i hopp om att få hjälp. Det var en intressant resa som gav insikt och lärdom om hur andra kan lösa en situation men som Ronny sa när vi hämtade vår käre Lanz:
– “Om du ringer mig om 10 år kommer jag fortfarande att komma ihåg Er, detta är den 3:e värsta hästen jag har haft någonsin och tyvärr kan jag inte lösa detta åt Er”
(jag bloggade om äventyren hos Ronny för att hitta ett av inläggen klicka här)

Vad vi gjorde när vi kom hem var att vi la mycket träning på hanteringen från backen och på att vinna förtroende och nu ca 2 år efter han kom till oss är det mer ett undantag än en regel att han gör som han gjorde idag och jag vill understryka att att han är en vänlig själ som alltid har varit väldigt snäll att rida och som säkert blivit väldigt missförstodd tidigare.  Jag tror inte att någon häst är elak eller vill ställa till problem för sin ägare med flit. Vi skapar våra hästar och vi väljer hur vi vill behandla dem och vi får tillbaka det vi ger. Vissa individer behöver vi ha mer tålamod för och ge längre tid.

… och lastningen?!

Nää! Lars och jag har inskaffat en lastbil. Bortskämt djur den där lanz <3




{youtube}1FtRN-zNdvE{/youtube}